FOLKMUNNEN

Jävla folk, föraktar folk som är idioter, som inte borde finnas, som ska dö, som vägrar fatta att dom måste dö, som bara fortsätter finnas och inte dör, avskyr att behöva andas in de mediokra medelmåttornas tunga utandningsdunster, hatar hela existensens kava atmosfär, det gashölje av idioti som numera ständigt omger mig, som gör det svårt att få något syre i den kvävande miljö som i allmänhet kallas för luft som bara är evaporerad skit, när man är på stan eller på jobbet eller på valfritt spatialt utrymme. Överallt dräller dom fördömda kräken runt i stadens labyrinter, folk som bara är vägen när man uträttar sina ärenden, när man går ut för att köpa ett paket mjölk eller bara försöker leva i samklang med civilisationen, eller vad man nu ska kalla det, äckliga neandertalare och parasiter, leprasjuka, allmänna blockmongos i offentligheten, skam och skarn, fetton, barnvagnskärringar, flanörer, balkanbrudar etc. Allt är en massa som kryllar och lever. 

Min förundran är närmast lika stor som min avsky över det faktum att dom aldrig slutar existera och på det vedervärdiga sätt i vilket dom härdar ut i sin meningslösa existens som försvarare av allt efterblivet som tänkas kan, dessa svaghetens apologeter som fångats upp av allehanda samhälleliga skyddsnät och som vägrar falla igenom maskorna, ner i det gapande, svarta slukhål som den naturliga ordningen en gång skapat just för ändamålet: att bli av med det genetiska avskrädet. I ren idiotisk trots, av närmast magiska proportioner, vägrar man att underkasta sig de lagar som tidigare dikterat villkoren för alla tings fysiska existens och som en gång verkade för att alla samhälleliga beståndsdelar och funktioner samverkade i harmoni med varandra. Det är ett obevekligt faktum att all samstämmighet i frågan om moraliskt omdöme och samhällelig konsensus i vår förorenade tid slutligen fått se sig besegrad av degenerationens ivriga bestridelse av högre, ädlare viljors instanser, med följd att allsköns mänskliga avarters regelvidrigheter och därtill allmän galenskap av tidigare okänd art har givits fritt spelutrymme att flytta fram sina positioner. Vart man än vänder blicken möts man av apokalyptiska förtecken. Herregud, allt detta kött i rummet, den sociala misärens ryttare, skrikande barn, ungdomar, brats, invandrare och swagers, konspirationsteoretiker, livsstilsbloggare, vulgära konsumenter, jag menar slutanvändarna, bottenskrapet, trashankarna och tiggarna i det sönderslagna folkhemmet, trailer trash och femöres-luder. Den fasa och vedervilja jag känner inför dessa vandrande as som livnär sig på sin egen svaghet och slår mynt av den växer för var dag som går, dom som har slappheten som sin egen profession och en tillknycklad pappersmugg som sitt vassaste vapen, som slipper leva upp till de normala krav som ställs på vuxna medborgare i ett fritt och demokratiskt samhälle, det går inte att beskriva. Ingenting går längre att beskriva.