MODERSKAPET

MODERSKAPET är en oändlig kedjeidentifikation som min motvilliga, motstridiga dubbelmanskropp med självbefruktning som mål och mening förlorar sig i, ständigt. Moderligheten tillhör inte exklusivt cis-kvinnor.

7 december 2004: God Morgon, min son! Nu sitter jag och väntar på att klockan skall bli nio, sedan skall jag gå till Lidl och handla litet ätbart till Dig och mig. När det är gjort skall besöka Dig. Jag hade en dröm strax innan jag vaknade som föreföll vara verkliga livet: Jag låg i sängen […] tänkte att så här dags är mamma uppe och dricker sitt kaffe. Bestämde mig för att gå till henne och hälsa på, vi bodde så nära varandra. Drömmen slutade när jag tänkte lämna sängens värme. Kram på Dig mitt hjärta! Nu skall jag göra mig i ordning och gå till Dig istället. /Mamma

God Morgon, min son! lät hon hälsa, låter hon ofta hälsa. Jag älskar henne innerligt, och den kärleken öppnar världen bakåt, inåt-utåt mot ett förflutet jag normalt anser mig ha tappat känseln i, och där, i den kroppsligheten, finns andra människor, skuggartad släkt, de förlorade.

Mormor, för att ta till ett närbeläget exempel, hade en ljusblå klänning, som jag tyckte om men fann märklig. Gammeldags syntettyg gav frasiga främlingssensationer vid beröring, och blå, halvstora knappar klädda med samma tyg förvirrade med likhet. Fint lagt men något glest hår därovanför, vitt. Kattglasögon fanns också, även vit hud, röda läppar, glitterögon och hukande gång. Hon varnade mig och världen för Sundsvallska Nackstagrisaktigheter och straffades för detta genom berusade grannars försorg: brinnande papper slängdes ner i mormors brevinkast, spy och urin flöt över gräsmattorna, blandades med poppeldun, mannen ovanför lyftvälte sin rullstolsburna fru, dråpslängde henne från äktenskapets Nackstabalkong, ett kvinnokranium slogs i stort blodstänkmoln trasigt mot mormors balkongräcke på vägen ner. Rättegången var en obehaglig historia, men mormor var tuff och hård när det behövdes.

Jag saknar mormor, inser att jag aldrig lärde känna henne så väl som jag nästan alltid önskat. Misslyckandet berodde inte på för lite gemensam tid, egentligen, utan på min rädsla för det förflutna. Nu är passerad tid ett levande landskap av blomsterhud, veckat som tyg, i långsam, alltmer vidsträckt utslätning. Och mycket är ordlöst färgat av henne (Henny Billström, hemmafru) och av morfar (Valfrid Billström, busschaufför). Försöker räkna samman summan av deras gemensamma liv, försöker hitta en ekvation eller ett tabelliknande förhållningssätt, kanske statistik, men är förvirrad inför siffror och har svårt att dra mig till minnes exempelvis morföräldrarnas telefonnummer, postnummer, vilken siffra som skilde deras uppgång från andra Nackstauppgångar, vilket år Hon föddes, vilket år Han föddes, datumet och året för deras bröllop, antal trappsteg och antal våningar, respektive begravningsdatum, hur många sorters småkakskonstruktioner mormor egentligen behärskade – till absolut fulländning, hur långt det var från Kungsbackaboendet (vårt) till Sundsvallsboendet (deras) angivet i kilometer hellre än i mil, antal (stort) koppar (små) kaffe hon tömde under en standarddag, vilket datum som rådde då vi för allra sista gången talade med varandra. Och alla dessa obegripliga, förbiilande sifferkombinationer går om intet i sönderbrända, projicerade filmögonblick, celluloid som bringar stillbildsdöd tjugofyra gånger per sekund. (Laura Mulvey och Peggy Phelam har artigt grälat med salig Roland Barthes om det där, ett seminarium på Rooseum i Malmö, jag hörde deras vana röster cirkla kring dödsdrift, begär och leda, en kulturhändelse som fortfarande pratar sönder mitt huvud inifrån, döden, döden. Ett krokigt finger, fint men billigt porslin, dammstoft som glimmar i långsamt flytande luft, min morfars ansikte när han tittade på mormor, ännu äldre fattigdom, gråa ansikten.)

28 maj 2009: Hej Leif! En trevlig kaffesoaré du bjöd på idag. Jag kikade i Tändstickor och det slog mig att det står "Jaget i siffror, spela in" innan sifferpartiet börjar. Det hade jag glömt. Detta är tänkt att visa subjektet/jaget i siffror (ett ständigt adderande och ackumulerande av intryck/bilder/erfarenheter, en konstant uppräkning), och inte som man brukar säga: "Mitt liv i bilder". Jaget och det poetiska användandet av "bilder" får stryk i boken, även fast den – såklart – använder sig av bilder (film, stillbild, röntgenbild, projektion, exempelvis "16 bilder/sekund" som det står i inledningen: kinematografiska konstruktioner), ett sätt att sakta ned, fördröja livet och visa det i en form av korskopplat fotoalbum. "Bildens urtvättade hud." Detta liv vi ständigt för och förstör. Hälsa Örtemark! /Peder