INFLATIONSBEKÄMPNING REVISITED

Med natten följer smygande denna sorg och suckan, det rytmiska jämrandet som ackompanjerar valsarnas framdrivning, ett somnolent ljud som finner sin väg genom golvplankornas spaltrum; underifrån, ett maskiniskt frustande och stönande där nere som då och då efterföljs av ett mer distinkt frammatningsljud och ett plötsligt prasslande läte, och sedan, de dova dunsarna av små inlindade kroppar som landar oväntat mjukt, som om ärendet krävde en viss varsamhet eller ett bevarande av sina egna hemligheter. Det äter sig in: denna spöklika och mjältsjuka musik som under natten söker sitt sällskap i mina drömmar och som ganska snart omvandlas till själva drömarbetet, oron, produktionen, den tunna sömnen här ovanför. Rytmen omvandlas till form och blir tänkandet innan tänkandet och lämnar mig inte någon återhämtning utanför de svettalstrande sekvenser som driver fram i det nattliga landskapet. Ett töcken. Ibland tycks ett avbrott vara närstående, ett läckage någonstans i systemet detekteras, minsta störning – ett ögonblicks tystnad i kretsloppet – och jag vaknar abrupt, under kraftig inandning och med uppspärrad gotisk blick, som vore jag av detta maskiniska väsen slukad och dess ständiga fånge, fan, jag verkar vara ett med de hydrauliska aktiviteterna där nere nuförtiden, tänker jag, och det tar aldrig slut, ingenting gör ju någonsin det, den okontrollerade produktionen kan inte avbrytas eller övertalas till besinning, inte nu, det funkar inte så, den bara vräker ut sin kompost, dold inför omvärlden undandrar den sig tidens tand; osynligt verkande fyller sedelpressen luften med dammpartiklar, täpper igen källarens skrymslen och hålrum med färskt och rykande varmt kapital. Jag står numera med min fars gamla snöskovel och skyfflar cash på heltid under glödlampans smutsiga, virvlande sken, fyller hela sopsäckar med det heliga fyllnadsmaterialet, slänger i ett sänke, en sten eller vad som helst som tynger, takpannor, skrotsten som jag hämtat från något sprängarbete i närheten, det spelar ingen roll vad det är, bara något som vet att göra sitt jobb, att följa med ner i djupet och för evigt bli kvar där. Alla dessa svarta sopsäckar som jag släpar ut genom källardörren som leder till garaget där jag proppar kapell efter kapell till bristningsgränsen och kör iväg till en närbelägen sjö, en oansenlig historia här i trakten, därför en lämplig dumpningsplats för mitt hypnagogiska sinnelag, vårt hypnagogiska sinnelag, tar motorbåten, kör ut till mitten av den spegelblanka sjön för att bli av med skiten, åker sedan tillbaka, tar åter på mig mitt munskydd och går in i min katedral, den solitära ekonomins pulserande och klärobskyra hjärta.