Ett fuktigt nästanbeställningsarbete

Det knackade passivt aggressivt på dörren, allt hårdare, tills denna lilla sömntuta insåg att han dessvärre vaknat. Via en lyckosam ödets nyck hade jag somnat påklädd på fejkryamattan, förvirrad och nergjord på grund av kritiska röster, nya mediciner, kraftigt sederad av gamla. Det fanns alltså ingen anledning, som till exempel nakenchock, att låta häkta mig efter dörröppningsceremoni med tillhörande ständiga indignationsgrötande plus rosa kränkningskräks. Och jag hade redan öppnat innan dessa eftertankar hastigt genomfor mig. 'Kanske känner du för att hjälpa till lite du också?' högg en oväntad och välklädd övre medelklasskvinna vänligtelakt och log krävandeilsket mot mig genom dörrglipan. Jag vidgade öppningen i ett tillstånd av akut förvåning, och hon räckte fram sin hink. 'Välkommen ner i källaren då.' Och så förstod jag att gårdagens och nattens regnstormar gett substantiellt resultat. Vattnet nådde mig som djupast upp i skrevet, nej, till hakan, hjärnan, himlataket, och det var förutom patetiskt även fullkomligt idiotiskt att bilda kedja för att hinka detta ljuvliga och slammiga upp till gatubrunnens snålt ovilliga mun: en för mamma, en för pappa (och så vidare). Slutsats: den gråa kalla buljongen hade kommit för att stanna. Jo, om det inte vore för en proffsig sugare som långt senare (när hjärtarytmi, panik och kräkningar taggat ner lite) via fetingslangar och jubelpump svalde alltihop. Jag bar mig svettig, bar mig skev och ryggsprucken, det pirrade och skar i vänster arm och min överkropp var en fly förbannad jättehand av bly som klämdespräckte det alltmer trasiga bebishjärtat. Hinkarna var fruktansvärt tjatiga, ointressanta, tunga, förolämpande, de gav sina vidriga bifogade människor liv. Alla hjälptes åt, alla var irriterade på varandra. Några dagar senare när jag kunde lämna sjukhuset (inte hjärtat egentligen, mest bara en smula paranoid schizofreni) luktade mitt designerade källarbås fruktansvärt. En väninnas reducerade bohag på mina hyllor: varig gröt. En skulptörkollegas gipser stående på golvet: mögelsvettig lukt, ostig mjukhet, skimrande äckelmissfärgningar. Jag ville ersätta honom för skadorna, han ville ersätta mig för bortförseln, ingen av oss hade för tillfället pengar till detta. Mina egna objekt inför utställningen ’Varning för känsliga människor’: som kalla, bulljongfyllda tvättsvampar i människostorlek, spruckna, stinkande. Två månaders arbete. Jag grät och började arbeta igen.