Man får inte förminska betydelsen av den makt som utsöndras som hisnande berusning i den sanna subordinationens tecken.

Det där, att finna en liten njutning där ingen trodde det var möjligt, att öppet demonstrera sin relativa gränslöshet genom att vika ut sin undergivenhet till allmän beskådan och i ögonblicket hänge sig åt häpna blickar, åskådarnas juvenila äckelförtjusning och sinnenas dunkla hets; jag kommer ihåg, jag var dagbarn hos Rosmarie, hon behövde ett extra barn eller två att förvara och hysta in lite stålars på, hon hade en son som hette Mikael, han var en decimeter kortare än mig men i gengäld två år äldre, och i kraft av sitt åldersmässigt ointagliga försprång och fördelen av att agera på hemmaplan, blev jag vid jämna mellanrum ett tacksamt offer för småpojkstyrranisk godtycklighet, jag menar inget allvarligt, men ändå. En dag tvingades jag till kökstjänst, under sedvanligt tvång (kommer inte ihåg vad som väntade mig om jag inte fullföljde mitt uppdrag), tvingade han mig att äta svartpeppar.

Jag visste att jag skulle vinna det här, jag tog de tjugo framplockade hårda, svarta kornen och stoppade dem i munnen, ett efter ett, tuggade länge och ljudligt, svalde sedan utan att efterskänka min omedvetne undergörare tillstymmelse till uppvisat äckel eller ringaste besvär inför den kryddstarka dieten. Det andra dagbarnet, som utgjorde den tilltänkta publiken för hans juvenila maktdemonstration hette Kristina (tror jag) och var också äldre än mig, ett eller två år, kommer inte ihåg. Har nog inte sett henne sedan högstadietiden.