FRÅGAN ÄR. SVARET ÄR.

Frågan är:

Jag föreslår för dig ett vidgat sår som andas och sjunger, som måste matas med upprepade katastrofer, sylt och honung (en sked för mamma, en sked för pappa), en blödande hungrig liten subjektsposition som lever där inne, ett förhäxat foster som slukar allt och förstör omgivningens skördar. VI SÄGER DEN SOM INNEHAR DET RÄTTA ORDET DEN RÄTTA FORMELN ELLER STÅR I KORRESPONDENS MED DEN MAKT (KRAFT VÄSEN ANDE) SOM I SAMMANHANGET ÄR VERKSAM ÄGER HÄRIGENOM MÖJLIGHETEN ATT BEFALLA OMGIVNINGEN Jag vill också vara mat. (Jag vill också vara med.) Det finns i dag ingen offentlighet att tala om, inte heller någon fiktion eller verklighet, bara ett själens horror vacui och en bländande medialitet som i avsaknad av riktningar eller fysikaliska minnesspår inskränker framtiden till ett permanent nu. Vi fyller pappersark efter pappersark, i ett hypergrafiskt flöde. Jag önskar att jag befann mig i skrivandet, ett skrivande fullständigt utan konturer, bara flöde, ren natur, som ett rinnande vatten under marken.

Svaret är:

jag skulle vilja påstå att det orimliga börjar i det vardagligt tingsliga, utensilierna, kaffekoppen, vasen, dammsugaren, toaletten, handfatet, dessa halvt osynliga, närmast icke-definierade platser, slukhål, som leder blicken och tanken mot en avgrund. (Jag följer vattnets virvelrörelse genom handfatets avlopp.) Vi slutar här, en meter från svalgets lockande mörker.

Hjälp mig, det råder förvirring i dessa rader

Skrivandet cirkulerar oavbrutet kring sitt eget upphörande och skaver mot erfarenheten av det omöjliga; framför mig ligger en bulkande kropp som genom sitt samtidigt lockande och motbjudande väsen kommenterar sin egen orimlighet och som rentav finner njutning i att vara objektet för ett skrivande upplöst i en denatueringsprocess. (Kan det bli mer av en skrivbordsprodukt frågar jag mig själv.)