UT UR MIG SJÄLV OCH IN I EN ANNAN

(…) i händelse av överlevnad, jag vet inte, är man död är man som starkast även om konturerna är upplösta, eller, bara krypa ut ur mig själv och in i en annan, och vidare till nästa, att sätta bo i mänsklighetens samlade bråte, att vara ett slags survivalist i den postapokalyptiska inbillningskraften, the last man standing du vet, högsta vinsten, äta sig mätt i det femstjärniga köket när ingen ser på eller kan ingripa, rafsa ihop de kvarvarande ingredienserna av lyxigt stoff och eter i de kvarglömda kylarna, koka ihop nåt gott och äta tills man kräks upp den upplevda njutningen då, leva och leva igen genom ätstörda excesser i ingenmansland, bara inte det här, om jag bara visste vad det här var, det är allt, att ta reda på det, vad är det här? pure red doubleglow gel coat dry air Iceland cloud, ok, säg mig då vad som upphäver giftets verkan och botar den vansinnige? kan någon svara mig? skin dry skin dry all skin cream, som vanligt inget svar, men som du säkert förstår är det svårt att komma ifrån med barn och allt, man tar ju sitt pådyvlade ansvar för placerade investeringar inom familjesektorn, drar sitt strå till stacken som det heter, man går till jobbet som om ingenting hänt, utför i bästa fall meningslösa sysslor, Mr femtio år i branschen då va, håller käft som om ingenting hänt, lismar och håller sina knutna nävar innanför byxtyget, syr ihop munnen, åker till stugan på helgen, vattnar blommorna, klipper gräset i det daggvåta gryningsljuset, sponsrat av medelarbetaröverklassens gemensamma drömsyner om ett vegeterande tillstånd, den sista manliga utposten liksom, men jag vet inte hur länge jag orkar spela i lägsta divisionen utan att överskrida denna märkliga ocean, ett mörker utan speglar som omsluter den elementära världen, vill ju fan bara tillhöra den korrumperade eliten som ni, som du, min kära, den här resignationen äter mig levande, jag är så värdelös man kan bli, redan tömd på livets buljong, jag är ren och oförvanskad natur, ett rinnande, klart vatten under marken, en levnadsrörelse inbromsad till naturliga, erotiva överlevnadskrafter utan begynnelse- eller avslutningspunkter, och orkar hur länge som helst, när jag tänker på det, om jag tänker på det, mer än alla er andra tillsammans, följer minsta motståndets lag, ty sådan är naturen, svag och stark på samma gång, eftergiven för stunden men genomträngande i det längre perspektivet, som att parallellt leva och inte leva, förvirrande det där, och jag vet inte, uppriktigt sagt, om ens du existerar, Lisbeth, min kära, en gång kära, även om vissa saker tyder på det, det luktar mat från köket, this works no wrinkles sesamolja, vitlök, kanske du finns där, i köket, vitkål och ris, avocado almond shooter cream jag skall bara hänga av mig väskan med mina solkiga arbetskläder som jag tagit hem för att tvätta, ta av mig kängorna, tvätta händerna, kanske är vi båda små lysande inbillningsfenomen som flämtar svagt i den grå massan, två överlevare i en värld som aldrig riktigt, riktigt fanns,