RESTAURANGBESÖKET (SOM OM DET INTE RÄCKTE NU)

och skriver ner mitt liv i gränssnittet, men texten är bokstavligt talat lysande och gör illa ögonen, och min fru beställer åt mig eftersom det gör för ont att läsa, men det blir oväntat bra, och det visar sig att det lyckade resultatet kommer sig av att hon känner mig väl, men kocken som vi kallar till bordet tror att komplimangerna är sarkasmer, och han stampar upprört med foten, men vi tar inte illa vid oss, och den mat debaclet gällde bestod av japansk svamp, men brynt i äktskånskt smör, och nyflådda katter, men de var inte alls stora och sega som de vanligen är, och vädret var ljuvligt den dagen, 

men några mindre lyckade sätt att hantera situationen skulle kunna vara underhållet av de invigdas oförmåga att hålla truten, vanan att ge en slant till de fattiga och så till sist har vi korkade försvarsartiklar skrivna i sten, en farlig och underbar hobby som gillas av borgare i aftonsky med äpple, vitt bröd och sherry där inälvorna borde sitta. 

Mår förfärligt men klart bättre, hoppas laxen blir smarrig. Men din stackare. Kan jag göra något för dig? Det finns en mops i närheten att leka och kela med, så jag klarar mig. Mopsar är bra. Själv är jag kass, omoralisk, oduglig, laddad med den värsta sortens patetik, försöker lura allt och alla, inklusive mig själv, med mitt kvasiromantiska fulsnack om frihet och ren natur, när jag egentligen, innerst inne, avser en upprättad zon av befriat ansvar att gömma mig i för att slippa livet för en stund, bara en liten stund få känna vimmelkantig trånad. Men klia mops kan jag. Orkar fan inte längre, ta mig här ifrån, nu, snälla, detta är inte sant, säg att det inte är sant. Killarna här är trots mina svinaktiga egenskaper toppen, de fattar inte hur viktiga de är och vilken helande gärning de utför, det är väl så de står ut. Ibland tror jag att motrösterna är de riktiga och mitt eget babbel oväsentligt, som om det vore inbillat hån mot mig själv som är den jag essentiellt är, vansinnigt jobbigt, svårt att hänga med när folk pratar eftersom inbillade motrepliker vänder allt utochin för att förolämpa och krympa mig. Det blir nog bättre, jag tror det, för det är logiskt-cykliskt så, empiriskt underbyggt. Pepparrotsskum. Välsignad lax. Gott. Ett glas vin till och jag är hemma.  Vad då? Skit i det du. Allt består ändå bara av kemiska lögner. Dra åt helvete. Verkligheten existerar inte längre. Gott så. Inte sant, säg att det inte är sant. Och för varje sekund blir verkligheten allt mer obegriplig, löjlig, diffus, hemsk och onödig, hemsk och kväljande, intalar mig själv, jaget är en produktion av jaget är en produktion av jaget. Lyssna, neurovetenskapen säger, lovar: ingenting betyder någonting, vår hjärna märker ingen skillnad mellan yttre retning och inre bilder. Äntligen. Tir tir tir. Lyckan byter plats på drömmen verkligheten drömmen verkligheten drömmen... Om jag känner mig yr är det med tydliga euforiska inslag. Skönt. Detta är sant: det finns ingenting utanför det tänkande jaget, utanför det jag som ingenting annat är än tänkande.

Inget farligt här.

Och när dina känslor allt för snart klingade av och tvingade mig att hata mig själv för att alltid gå förlorande ur dessa strider beslöt jag mig för att aldrig mer låta dig vinna.