MINNESAPPARATEN NOTERAR FÖR FRAMTIDA BRUK

2012 04 28: Jag somnar snart. Resan går mot sitt slut. Finns inget liv. Inte i Sundsvall, inte i Kungsör. På söndag tar vi oss hem. Är du kvar hos mig då? Mina föräldrar är slitna men verkar glada. Kanske har du trots allt inte lämnat mig. Vem vet. Japan har visat nya, mestadels fina sidor. Vårdhemsapparaten fungerar. Men jag tröttnade snabbt på K’s House i Asakusa, Tokyo denna gång, jag kanske kör den sortens övernattningar på Sakura Hostel i fortsättningen. Det sägs att vårdhemsappropieringen fungerar. ”Som den skall.” Slangar i kroppens alla vener och artärer. Jag gillar inte mormors nya stödboende. Även om berusade backpackers nog är svåra att helt undvika på vilket vandrarhem som helst. Vackra människor överallt. Små öar i dammen, dammarna, träd och minipagoder (vilket ord är det jag söker?), jag tänker på trädgården kring den gyllene fiskeboden, Kinkaku-ji, så vackra öar, så vackert allt – jag förlät till och med de andra människorna, de som också ville se. Livskraftiga, kompetenta och unika Kungsör lockar företag, boende och besökare med hjälp av attraktiva boendeformer, ett företagsamt förhållningssätt samt en kunglig miljö och historia. Vårdhemsapplikationerna hackar ut mina ögon med saxnäbbarna. Jaha, säger du det? Men de trista och grå ensampromenaderna kan jag inte leva utan, sörjandet är ännu vackrare, och så den andra sortens traskande: långsamt, med mina föräldrar, andningen exotiskt ekande av gamla tiders familjegnäll, men också: promenader genom massa familjekärlek, gemensam förundran, genom glad, dålig smak. Hållplats Sanjo, det är här, vi skall kliva av. Är du hungrig?