HYPERORALITETEN

(...) Ekenholms stad. 
Stora mängder hår. 
Vi säger, alla vägar till munnen är bra. 18/5, 2010, Malmberget: två personer störtar ner i ett schakt. Flaggan 
på halv stång. 
Hår eller plastpåsar, fyllning till uppstoppade djur, kuddar. 
Spikar, synålar. Hyperoralitet. Ok, jag föreslår det dåliga minnet. Peter försöker berätta om hur hans tonårssenila tankar ständigt försvinner ner bakom händelsehorisonten. Läckage och så vidare, en ganska oqueer sort, eller? Vad tycker du om kinesers vägbyggen mitt bland afrikanerna? Om rasismen? Har du någon snärtigt avståndstagande formulering om skiten? Jag tänker ofta på mänskliga hårbollar, sa Lisbeth, med bakelitlurens krullsladd lindad kring handled och pekfinger. Och jag tänker på bezoarers magiska 
och läkande krafter. Jag tänker på Herculaneum, Pompeji, Oplontis.
 Ett vitt hål är det svarta hålets make eller maka, du vet, motsats, yin eller yang och allt det där, det vitnande slungar ut vadhelst svärtan 
frossar på, självhat, materia, ljus och annat matnyttigt. Men ännu har vi inte sett 
det vita loppets mynning. Existensen visar sig vara högst begränsad. När 
utslungningen vunnit laga kraft samlar gravitationen åter allt vad som 
sprutat fram ur vitan, och formar så dess svarta slukarkontrahent som 
ögonblickligen äter upp det vita, allt det vita, hålet, ja, nej. Låter snuskigt, hävdar Thomas, men Lisbeth fräser åt honom att sluta vara korkad. Hånflinet med stort H. återkommande. Ok, vi går vidare, många teman skall anges, många dunkelheter redogöras så nyktert som möjligt för.