PETERS SNART FÖRESTÅENDE FÖRVANDLING

och hur jag skulle försvinna? jo, jag har ju en väska gömd, ganska stor, i ett källarförråd som hon inte känner till, under en del bråte, spånskivor, plast, ja, skit helt enkelt, du fattar, vi blev aldrig visade det förrådet när vi flyttade in, innan vi flyttade in, och han, alltså husvärden, Per, var inte helt säker, hade glömt hur det låg till med saken, om det verkligen var så att vi hade tillgång till två förråd, och jag menar, vi blev ju tilldelade ett ganska stort på entréplan som räcker till där vi förvarar en del saker vi sällan eller aldrig använder, det gamla vanliga, julpynt och avlagda kläder, egentligen äger vi ju inte så många prylar så frågan liksom självdog, kom aldrig på tapeten igen, om det fanns ett andra förvaringsutrymme, jag har i alla fall inte hört henne nämna något om det, men jag snubblade över det en dag, av en slump, över ett år senare, tror jag, eller om det var ännu senare, kommer inte ihåg, man var tvungen att gå genom ett skyddsrum på källarplan och bakom en utskjutande vägg i rummet dolde sig en dörr som man inte har möjlighet att se om man inte går in några meter, i själva skyddsrummet alltså, och innanför fanns korridorer, ytterligare säkert femton till tjugo förråd, ganska många av dem tomma, och här nere förvarar jag alltså en väska med kläder, hygienartiklar, kontanter, det är klart, jag förvarar väskan där som en simpel nödlösning, i fall allt skulle skita sig som man säger, i fall jag skulle ge upp, inte helt otroligt att det händer, man känner ju dragkraften, flyktbeteendet, hur tankarna glider iväg, hela upplägget fungerar som en trygghet, ja, det är skönt att veta att väskan finns där, redo att tas i bruk, ibland tar jag upp kläderna och tvättar dem, ja, förstås bara när hon av någon anledning är bortrest, och jag ska erkänna, jag återkommer ganska ofta, numera dagligen, till dessa fantasier om att bara dra iväg, försvinna, gå upp i rök, att släppa allt, du fattar, allt man har i händerna, för vad är det man har i händerna, det är ju bara skit, och i slutändan kanske även helt upphöra att finnas, att någonsin ha funnits, det är väl det man menar med att vara bortglömd, jag menar att vara skit, eller menar jag verkligen skit, det är för påtagligt, skit finns ju, jag menar i alla fall det man i utvidgad och mer mättad betydelse inte vill ha, det du inte vill ha, hon inte vill ha, att vara osynliggjord, att leva i hemlighet, kanske, det vill säga att vara osaknad, snarare, död, fast inte död på riktigt, bara nästan, det är nog det jag längtar efter, att vara ifred, jag vill få ha mina kläder ifred, min bästa klänning, en aning giftig men ytterst smakfull, den finns just nu bara i huvudet, genomskinliga pumps fulla av magi, en månad på dödsön, magikerön för att genomgå en hastig grundutbildning ändå värd namnet, det är det jag vill jag ha, där måste finnas ätliga träd, jag menar att barken och veden och rötterna och nötterna och bladen och allt, ja, jag menar att allt skall gå att äta, eller så är det gnisterdimma eller bara vanlig grå dimma jag söker, att vara uppförd i den, av den, genom en rymd ingen någonsin varit intresserad av, det vill jag, jag anar kött och splittrat ben, jag anar brännmärken och avriven ansiktsbehåring, jag anar att musklerna inte bör hålla samman mer, jag menar inte att jag anar, jag menar att jag längtar, jag menar att…

Ja, men vem skulle bry sig menar du? (...) Förlåt, jag älskar dig verkligen. Det sätt du viker undan när du anar mig, när du känner dig betraktad.