EN PRICK BLAND PRICKAR (PETERS SNART FÖRESTÅENDE FÖRVANDLING)

men vart jag skulle ta vägen? egentligen? ja, inte långt tror jag, det är ju liksom inte en annan plats jag söker, har ju aldrig trott på det där med att lyckan skulle finnas någon annanstans, om det nu är lycka jag menar, utanför mig, det är snarare avskildhet och anonymitet som lockar och det finner man ironiskt nog lättast i centrum, i folkhavet, det, att ingå som konstant i den intelligenta svärmens sköna matematik, en prick bland prickar, det händer, jag kan ägna hela dagar åt att bara gå omkring kring i stadens centrala delar, när jag är ledig från mitt jävla skitjobb vill säga, eller från skrivandet som i dag bara tycks trötta ut mig, som håller mig vaken om natten och får mig att vandra sömnlikt under dagen, jag menar det som redan har dödat mig en gång och ännu en gång, och kommer att döda mig igen, jag går längs affärsstråken och så vidare, och det händer aldrig att jag träffar någon jag känner eller ens är bekant med, om det finns någon kvar som jag känner, du vet, här är man en del av den grå uppslukande massan om du fattar, jag menar inte glitterdimman, inte heller den enbart grå, jag menar, den bästa tiden är onekligen vintereftermiddagar, när staden glider in i den blå timmen och allting stannar upp, blir uthällt, när staden blir vilken stad som helst, alla städer, ingen stad...